En vanlig missuppfattning när vi talar digitala bilder kretsar kring begreppet upplösning. Det sägs att bilden ska ha en upplösning på 72 ppi (pixels per inch) för webben och 300 dpi (dots per inch) för trycksaker. Vi ska nu reda ut begreppet upplösning och det kommer kräva lite baklängestänk och en historisk genomgång.
Saken är den att en dator inte har någon upplösning alls. Hur en dator arbetar med digitala bilder är helt beroende av mediet (i/o-enheten), ex. monitor, printer, scanner, kamera osv. En digital bild har följdaktligen heller ingen upplösning eftersom den bara kan visas med hjälp av exempelvis en monitor eller en printer. Bildinformationen ligger ju egentligen bara som en bitmap i form av elektriska laddningar och som sedan distribueras på det sätt som mediet tillåter.
Upplösning på en monitor mäts som bekant i enheten ppi vilket i praktiken innebär att monitorn är byggd för att kunna visa ett visst antal parallella linjer per tum, och bilder kan därefter visas genom monitorns pixelmatris. Pixelns fysiska storlek bestäms alltså genom valet av medie, så om jag visar en pixel på en monitor som har upplösningen 72 ppi kommer min pixel att vara 1/72 tum (ca 0,352mm). Väljer jag att trycka ut min pixel på papper kommer den istället att bli 1/300 tum (ca 0,085mm). Dimensionerna (bredd x höjd) i en digital bild är absoluta och kan inte förändras utan att också strukturen i bildinformationen hos bitmappen förändras (ex. genom interpolering).
Upplösning har som tidigare nämnts inget med den digitala bilden att göra. Du kan exempelvis spara en .GIF-bild i Adobe Photoshop i upplösningen 1 ppi. Din bild kommer öppnas som vanligt i vilket fall som helst. Detsamma gäller om du sparar den i 300 ppi. Upplösning är en illusion, en näst intill funktionslös knapp i ett bildbehandlingsprogram där den i bästa fall fungerar som lathund för att ändra på bildens pixeldimensioner. Att Adobe och många andra mjukvaruutvecklare ändå använder begreppet beror kanske på att det utgör någon slags ledsyn, något för användare att hålla fast vid i en värld de känner sig främmande inför?
Det märkliga talet 72 ppi som skapar förvirring kan dateras så långt tillbaka i tiden som då akronymen WYSIWYG (What You See [on screen] Is What You Get [in print]) var aktuell. Den innebär att en rad med 72 pixlar på en Apple-monitor printades till en 1 tum lång linje på papper. Detta var på 70-talet.
Texter i 72 dpi var förstås svårlästa. Man hade avrundat den typografiska punkten (p= 0,375 mm, icke att förväxla med den amerikanska punkten, pt) till att motsvara pixelns storlek, vilket gav tecken och bokstäver bedrövliga former. Den digitala trycktekniken utvecklades senare med PostScript. Ett språk som nu talas av skrivare och digital tryckutrustning i hela världen och som Adobe implementerar i sina programvaror.
Något årtionde efter Apples 72-punkters standard (testa med upplösningen 800x600 / 14" i kalkylatorn nedan) hade man blivit duktigare på att bygga monitorer. Man hade lyckats klämma in fler fysiska pixlar på mindre yta helt enkelt, och Microsoft drog en ny standard ur hatten för sitt OS. Nu var det 96 ppi som gällde. En tredjedel högre upplösning alltså.
Och det är sorgligt att Apple och Microsoft håller sig till olika standarder i detta avseende än idag. Det medför nämligen att exempelvis webbsidor ser olika ut beroende på vilken maskin man visar sidan med. En finstilt text i ett Microsoft OS är till exempel stört omöjlig att läsa på en Apple.
Idag ser vi mobiltelefoner och laptopar med kapacitet i sina LCD-displayer kring 150 ppi (och vi hittar teckenuppsättningar anpassade för 144ppi), men det är komplicerat och dyrt att skapa displayer med denna upplösning varför upplösningar på ca 100 ppi fortfarande är mycket vanligare i vardagstillämpningar. I relation kan dock en HD-Ready 42" TV på 40 ppi och en Full-HD TV på 42" på 54 ppi ställas. Anledningen till att ppi-värdet är lägre är förstås att ytan är så stor. Omvänt skulle en 42" display med upplösningen 160 ppi kunna visa bilder med dimensionerna 5800x3500 pixlar. Där är vi inte riktigt än.
Saken är den att en dator inte har någon upplösning alls. Hur en dator arbetar med digitala bilder är helt beroende av mediet (i/o-enheten), ex. monitor, printer, scanner, kamera osv. En digital bild har följdaktligen heller ingen upplösning eftersom den bara kan visas med hjälp av exempelvis en monitor eller en printer. Bildinformationen ligger ju egentligen bara som en bitmap i form av elektriska laddningar och som sedan distribueras på det sätt som mediet tillåter.
Upplösning på en monitor mäts som bekant i enheten ppi vilket i praktiken innebär att monitorn är byggd för att kunna visa ett visst antal parallella linjer per tum, och bilder kan därefter visas genom monitorns pixelmatris. Pixelns fysiska storlek bestäms alltså genom valet av medie, så om jag visar en pixel på en monitor som har upplösningen 72 ppi kommer min pixel att vara 1/72 tum (ca 0,352mm). Väljer jag att trycka ut min pixel på papper kommer den istället att bli 1/300 tum (ca 0,085mm). Dimensionerna (bredd x höjd) i en digital bild är absoluta och kan inte förändras utan att också strukturen i bildinformationen hos bitmappen förändras (ex. genom interpolering).
Upplösning har som tidigare nämnts inget med den digitala bilden att göra. Du kan exempelvis spara en .GIF-bild i Adobe Photoshop i upplösningen 1 ppi. Din bild kommer öppnas som vanligt i vilket fall som helst. Detsamma gäller om du sparar den i 300 ppi. Upplösning är en illusion, en näst intill funktionslös knapp i ett bildbehandlingsprogram där den i bästa fall fungerar som lathund för att ändra på bildens pixeldimensioner. Att Adobe och många andra mjukvaruutvecklare ändå använder begreppet beror kanske på att det utgör någon slags ledsyn, något för användare att hålla fast vid i en värld de känner sig främmande inför?
Det märkliga talet 72 ppi som skapar förvirring kan dateras så långt tillbaka i tiden som då akronymen WYSIWYG (What You See [on screen] Is What You Get [in print]) var aktuell. Den innebär att en rad med 72 pixlar på en Apple-monitor printades till en 1 tum lång linje på papper. Detta var på 70-talet.
Texter i 72 dpi var förstås svårlästa. Man hade avrundat den typografiska punkten (p= 0,375 mm, icke att förväxla med den amerikanska punkten, pt) till att motsvara pixelns storlek, vilket gav tecken och bokstäver bedrövliga former. Den digitala trycktekniken utvecklades senare med PostScript. Ett språk som nu talas av skrivare och digital tryckutrustning i hela världen och som Adobe implementerar i sina programvaror.
Något årtionde efter Apples 72-punkters standard (testa med upplösningen 800x600 / 14" i kalkylatorn nedan) hade man blivit duktigare på att bygga monitorer. Man hade lyckats klämma in fler fysiska pixlar på mindre yta helt enkelt, och Microsoft drog en ny standard ur hatten för sitt OS. Nu var det 96 ppi som gällde. En tredjedel högre upplösning alltså.
Och det är sorgligt att Apple och Microsoft håller sig till olika standarder i detta avseende än idag. Det medför nämligen att exempelvis webbsidor ser olika ut beroende på vilken maskin man visar sidan med. En finstilt text i ett Microsoft OS är till exempel stört omöjlig att läsa på en Apple.
Idag ser vi mobiltelefoner och laptopar med kapacitet i sina LCD-displayer kring 150 ppi (och vi hittar teckenuppsättningar anpassade för 144ppi), men det är komplicerat och dyrt att skapa displayer med denna upplösning varför upplösningar på ca 100 ppi fortfarande är mycket vanligare i vardagstillämpningar. I relation kan dock en HD-Ready 42" TV på 40 ppi och en Full-HD TV på 42" på 54 ppi ställas. Anledningen till att ppi-värdet är lägre är förstås att ytan är så stor. Omvänt skulle en 42" display med upplösningen 160 ppi kunna visa bilder med dimensionerna 5800x3500 pixlar. Där är vi inte riktigt än.
Sammanfattning
Pixelns fysiska storlek är beroende av mediet. Det här med 72 pixlar per tum är en gammal förlegad standard från 70-talet som vi idag inte behöver bry oss så mycket om. Även om den där upplösningsvalmöjligheten finns där i Photoshop... fokusera på pixeldimensionerna istället.
Vad har dina displayförsedda prylar för upplösning? Det kan du räkna ut med kalkylatorn nedan. Själv blev jag förvånad över att mitt Nintendo Gameboy (1989) hade så mycket som 90 ppi.
Pixelns fysiska storlek är beroende av mediet. Det här med 72 pixlar per tum är en gammal förlegad standard från 70-talet som vi idag inte behöver bry oss så mycket om. Även om den där upplösningsvalmöjligheten finns där i Photoshop... fokusera på pixeldimensionerna istället.
Vad har dina displayförsedda prylar för upplösning? Det kan du räkna ut med kalkylatorn nedan. Själv blev jag förvånad över att mitt Nintendo Gameboy (1989) hade så mycket som 90 ppi.
Upplösningsräknare (Egentligen skulle denna räknare legat i själva inlägget, men jag fick erfara hur begränsad denna bloggtjänst är till sin funkationalitet och fick hitta en annan lösning. Jag vet, det ser bedrövligt ut... Tryck på länken nu.)
Var tvungen att kolla upp min Casio FX 9850 GBPlus också. Den hade en displayupplösning på 57 ppi. Display: 128x64, Diagonalmått: 2.5 tum.
SvaraRadera