Sitter och tittar på Gomorra, en film jag viljat se länge, men något pockar på min uppmärksamhet och jag kan inte koncentrera mig på filmen alls.
Det har varit lite turbulent i klassen jag är mentor för och jag tog lite lektionstid i förmiddags till att sätta lite tankar i rullning hos eleverna inför sportlovet. Nu under filmen går tankarna runt hos mig istället...
Min romantiska bild av läraryrket tar plats på Forum i antikens Rom. Här höll lärare och elever djuplodande dialoger, ett ömsesidigt utbyte av tankar och idéer som var givande för alla parter. I denna illusion har eleverna en egenskap gemensamt som gör det hela så lyckat: de vill veta mer...
Dagens skola ser inte riktigt ut så. Tanken på att gymnasieskolan skulle vara en frivillig instans i utbildningsväsendet är utholkad och inget jag tänker diskutera, men det innebär i slutänden att långt ifrån alla elever som läser på gymnasiet är vetgiriga. Några elever ser sig tvingade att gå i skolan medan andra faktiskt tycker det är intressant att lära. Detta skapar naturligtvis splittrade grupper som är utmanande att arbeta med. Något annat jag tror präglar klimatet i dagens skolklasser har sin grund i media, och det är här ni graf-elever kan läsa lite extra noga. Jag vill droppa några rader om konsumtionssamhället och medieklimatet.
Det var förvisso innan jag var född, men min uppfattning av det svenska 70-talet är att man talade mycket om gemenskap och solidaritet. Det var en period som präglades av socialistiska grundtankar som skulle främja kollektivet som helhet, och det enskilda hemmets ekonomi var inte nödvändigtvis på topp. När jag var liten under 80-talet fick jag och mina två syskon dela på en läsk på lördagarna. Det blev ungefär 1 dl per skalle, och nog brukade min storebror mygla till sig några milliliter mer i sitt glas. Andemeningen jag vill illustrera är att man gjorde saker tillsammans och höll ut, trots vedermödor.
Under slutet av 80-talet svänger de hårda tiderna och blir till en ekonomisk högkonjunktur där folk börjar få gott om pengar och väljer en borgerlig regering. Företag och reklambyråer tar fasta på den ökade köpkraften och svänger helt från att värdera gemenskap och solidaritet mot att vädja till konsumenten genom narcissistiska argument. Nu heter det: "Jag och Min Magnum (Unilever/GB Glace)" och "Because You're worth it (L'Oreal)". Produkter du kan skämma bort dig själv med lika snabbt som du kan säga "VISA-kort".
Så tillbaka till gruppdynamiken. Generationen födda kring 90-talet har knappast fått många andra intryck än dessa narcissistiska värderingar genom media och somliga har säkert fått uppfattning av att solen roterar kring just dem. Och det är viktigt att vara i centrum. Om vi lägger till den nya tekniken där mobiltelefoner och MSN tagit över en stor del av det sociala livet (själv brukade jag gå hem till mina kompisar och knacka på för att se om de var hemma) och där man "inte existerar" om man inte konstant är online, har ett inlogg på facebook eller exponerar sitt känsloliv på någon blogg så inser vi snart att ungdomarnas tillvaro måste vara oerhört komplicerad. Hur finner man tid, och blir man inte stressad av att ständigt vara tillgänglig? I gymnasieskolan läggs mer ansvar på eleven än i grundskolan och det kan lätt uppstå gråt och tandagnisslan då elever kommer till insikt att det faktiskt är vi som snurrar runt solen och inte tvärtom.
Så om den yngre generationen under sin uppväxt präglats av och utan eftertanke absorberat medias budskap om hur man kan köpa sig lycka eller frisedel från alla problem, så är det väl inte så konstigt om elever antar en egocentrerad roll i klassrummet? Så upplever jag det på vissa håll. Det är mycket jag, jag och jag... och man vet inte vad sina klasskamrater heter. Relationerna mellan individer kan liknas vid atomer i en ädelgas.
Ironiskt nog sitter jag lite i glashuset själv här i och med att jag driver denna blogg, men syftet är inte av exhibitionistisk natur utan att lyfta fram idéer som jag hoppas kan sätta era tankar i rullning... Och förväntas inte det av mig i min roll som lärare? Så åtminstone i min romantiska bild av läraryrket.
Ha nu ett bra lov så ses vi!
Det har varit lite turbulent i klassen jag är mentor för och jag tog lite lektionstid i förmiddags till att sätta lite tankar i rullning hos eleverna inför sportlovet. Nu under filmen går tankarna runt hos mig istället...
Min romantiska bild av läraryrket tar plats på Forum i antikens Rom. Här höll lärare och elever djuplodande dialoger, ett ömsesidigt utbyte av tankar och idéer som var givande för alla parter. I denna illusion har eleverna en egenskap gemensamt som gör det hela så lyckat: de vill veta mer...
Dagens skola ser inte riktigt ut så. Tanken på att gymnasieskolan skulle vara en frivillig instans i utbildningsväsendet är utholkad och inget jag tänker diskutera, men det innebär i slutänden att långt ifrån alla elever som läser på gymnasiet är vetgiriga. Några elever ser sig tvingade att gå i skolan medan andra faktiskt tycker det är intressant att lära. Detta skapar naturligtvis splittrade grupper som är utmanande att arbeta med. Något annat jag tror präglar klimatet i dagens skolklasser har sin grund i media, och det är här ni graf-elever kan läsa lite extra noga. Jag vill droppa några rader om konsumtionssamhället och medieklimatet.
Det var förvisso innan jag var född, men min uppfattning av det svenska 70-talet är att man talade mycket om gemenskap och solidaritet. Det var en period som präglades av socialistiska grundtankar som skulle främja kollektivet som helhet, och det enskilda hemmets ekonomi var inte nödvändigtvis på topp. När jag var liten under 80-talet fick jag och mina två syskon dela på en läsk på lördagarna. Det blev ungefär 1 dl per skalle, och nog brukade min storebror mygla till sig några milliliter mer i sitt glas. Andemeningen jag vill illustrera är att man gjorde saker tillsammans och höll ut, trots vedermödor.
Under slutet av 80-talet svänger de hårda tiderna och blir till en ekonomisk högkonjunktur där folk börjar få gott om pengar och väljer en borgerlig regering. Företag och reklambyråer tar fasta på den ökade köpkraften och svänger helt från att värdera gemenskap och solidaritet mot att vädja till konsumenten genom narcissistiska argument. Nu heter det: "Jag och Min Magnum (Unilever/GB Glace)" och "Because You're worth it (L'Oreal)". Produkter du kan skämma bort dig själv med lika snabbt som du kan säga "VISA-kort".
Så tillbaka till gruppdynamiken. Generationen födda kring 90-talet har knappast fått många andra intryck än dessa narcissistiska värderingar genom media och somliga har säkert fått uppfattning av att solen roterar kring just dem. Och det är viktigt att vara i centrum. Om vi lägger till den nya tekniken där mobiltelefoner och MSN tagit över en stor del av det sociala livet (själv brukade jag gå hem till mina kompisar och knacka på för att se om de var hemma) och där man "inte existerar" om man inte konstant är online, har ett inlogg på facebook eller exponerar sitt känsloliv på någon blogg så inser vi snart att ungdomarnas tillvaro måste vara oerhört komplicerad. Hur finner man tid, och blir man inte stressad av att ständigt vara tillgänglig? I gymnasieskolan läggs mer ansvar på eleven än i grundskolan och det kan lätt uppstå gråt och tandagnisslan då elever kommer till insikt att det faktiskt är vi som snurrar runt solen och inte tvärtom.
Så om den yngre generationen under sin uppväxt präglats av och utan eftertanke absorberat medias budskap om hur man kan köpa sig lycka eller frisedel från alla problem, så är det väl inte så konstigt om elever antar en egocentrerad roll i klassrummet? Så upplever jag det på vissa håll. Det är mycket jag, jag och jag... och man vet inte vad sina klasskamrater heter. Relationerna mellan individer kan liknas vid atomer i en ädelgas.
Ironiskt nog sitter jag lite i glashuset själv här i och med att jag driver denna blogg, men syftet är inte av exhibitionistisk natur utan att lyfta fram idéer som jag hoppas kan sätta era tankar i rullning... Och förväntas inte det av mig i min roll som lärare? Så åtminstone i min romantiska bild av läraryrket.
Ha nu ett bra lov så ses vi!
Well said...
SvaraRadera